Kulturkrock - Sverige V.S Kroatien
Jag och G satt och pratade om våra första sommarplaner tillsammans, och det är ytterst sällan som vi märker någon kulturkrock mellan oss. Men just under detta samtalet upptäckte vi en för ovanlighetens skull :P
G berättade att han har semester de två veckor i juni, och två veckor i augusti. Jag svarade naturligtvis fortare än jag tänkte, att vi måste självklart åka till Kroatien i juni, då det är närmast dit och jag kan inte vänta längre ;) Men efter lite eftertänksamhet insåg jag ganska fort att om vi åker i juni så missar vi ju midsommar.
Gs reaktion var i stil med; "Vem fan bryr sig? Vad har midsommar för betydelse?". Men med mitt typiskt svensk-traditionella ego svarade jag med en riktig fjäskröst; "Jag bryr mig, vi brukar alltid äta stor middag och dricka gott med nära & kära. Men det är klart vi ska åka till Kroatien istället!!".
Och så var det löst, i juni åker vi alltså ;)
Svar på era frågor!!
Det var både en besvikelse och lättnad när jag endast såg att det var 11 kommentarer/frågor i det senaste inlägget. Men de övriga 89 kanske är de som känner mig så pass väl? ;)
Vilken är din favoritserie?
Oj! Det finns många bra att välja på, men några som jag mer än gärna kryper ner i soffan tillsammans med min älskling och kollar på är Entourage, CSI, Cold Case, 2 ½ män, Andra avenyn, Jims värld och Våra värsta år.
Vart bor du?
Jag bor i Karlstad.
vad gick du för linje på gymnasiet?
Handel-turism.
vad tycker du om vårens mode?
Inspirerande, färgrikt och mångfaldigt ;)
hur länge har du bloggat?
Jag har bloggat sen april -08, men bytte bloggdomän i juni -08 till den jag har idag :)
hur har du fixat din header?
Mitt ex bror och jag knåpade ihop den. Det var så klart han som gjorde den svåra delen, jag kom bara med förslag och bilder :P
hur mycket handlar du kläder för i månaden?
Ärligt talat så handlar jag inte ens kläder varje månad. Men 500-1500 när det väl händer.
Hur länge har du och G varit tillsammans?
Vi har varit tillsammans i 4 månader och 22 dagar :)
Umgås du inget med resten av din familj?
Jodå, det händer men dock inte lika mycket som jag skulle vilja. Jag träffar min pappa minst 1 gång/ vecka :)
De är många frågor du får utav dina 100 läsare?
Jag fick totalt 11 frågor av mina trogna läsare, det är inte så tokigt tycker jag, eftersom jag skriver väldigt öppet om mig och mitt liv :)
Vad jobbar du med?
Telefonförsäljning :)
Hoppas ni är nöjda med svaren ;)
Frågestund!!
Därför tänkte jag vara lite mer effektiv och underhållande än vanligt, på så vis att from nu när detta inlägget publiceras fram tills jag vaknar efter x antal timmars sömn, som beräknas upp till 9 h ha en s.k frågestund. Det låter väl kul och frestande?! :D
Ni är ju ändå ca 100 läsare/ dag, och jag lär ju knappast känna er allihop och vice versa. Så något borde det ju vara som ni alltid velat ha frågat undrat länge, eller? :P
Jag hoppas att denna s.k frågestunden skall uppskattas lika mycket från er sida som den gör från min ;) Så kom igen nu, ös på med frågor så jag har ett roligt inlägg att publicera vid nästa tillfälle :)
Den största vinsten är att finna sig en ny vän.
Jag kan inget annat än att hålla med rubriken ovan. När jag blev tillsammans med G fick jag inte bara en underbar kärlek och ett underbart förhållande. Jag träffade även L som är tillsammans med en av gs bästa kompisar.
Hon är så underbar och fin människa!! Det finns inget ont att säga om henne, och skulle jag försöka beskriva henne som person med ord skulle jag misslyckas totalt. För inte ens alla ord i världen skulle komma i närheten av den bästa beskrivningen av henne ;)
När jag mår som sämst vet hon som bäst vad hon kan säga och göra för att få mig att må bättre. Hon får mig att känna mig värd, uppskattad och älskad. Vi träffas dock inte så ofta, men vi pratas ca 1 gång/ dag. Varje gång jag har pratat med henne är det som att ha druckit en burk Red Bull, hon ger mig vingar. Får mig att orka med diverse onödiga situationer, kriser m.m.
Har ett bra exempel på hur hon alltid lyckas pigga upp mig. Det är ett urdrag från en konversation som vi hade tidigare idag på msn:
Don't let them bring you down. Tänk på det. Du har en underbar pojkvän som verkligen bryr sig om dig, du är skitsnygg och så jävla rolig + snäll. Ni är förlovade och du är accepterad av hans familj, ni är sambos och du ska äntligen börja plugga igen och få lite pengar dessutom. Så har du även Lexus!
Vi har inte känt varandra jättelänge, men hon läser mig utan och innan, och vet precis vad hon ska göra för att jag ska känna mig uppskattad <3
Jessica goes kroatisk
Åh, jag är så lycklig!! :D Det har alltid varit en stor dröm för mig att åka till Kroatien, och den drömmen gå i uppfyllelse i sommar.
Min underbara älskling kommer från Kroatien så självklart vill jag även lära mig kroatiska, vilket kommer vara fördelsaktig för både min och hans del. Inte bara på så vis när vi är där och hälsar på hans familj, utan jag kommer kunna kommunicera lite mer hemlighetsfullt med J eller G på offentliga plater ;)
Jag har alltid haft lätt för språk och kroatiska i sig är inte ett dugg svårt. Jag har letat överallt i hela Karlstad efter någon kroatisk språkkurs utan resultat. Men nu på torsdag ska jag börja en kvällskurs för att lära mig kroatiska!! :D Jag är skitglad för jag älskar att lära mig nya språk, kroatiska är busenkelt och jag kommer kunna prata flytande tills det är dags att åka dit :D
Kursen är inte alls dyr så jag ska slå slag i saken, punkt :D
Jag tänker, alltså finns jag.
Jag vaknar av din torrhosta, hör dig stiga upp ur sängen för att gå på toaletten för morgonens första bestyr. Ut från toaletten du kommer och sätter på kaffet, tänder en cigg och kollar ut genom fönstret. Fåglarna kvittrar, de starka solstrålarna lyser in genom köksfönstrets persienner så du kisar med ögonen.
Den varma morgonsolen ligger på mot tegelväggen, du ser dammpartiklar sväva runt i luften. Du reser dig upp för att öppna fönstret, går och häller upp kaffe i en kopp samt tänder en ny cigg.
En helt vanlig morgon helt enkelt.
Det är lugnt och behagligt utanför på gården. Du ser några barn gåendes på väg till skolan, en kvinna på cykel på väg till sitt arbete, och en man med sin portfölj i sin hand. Du njuter av din första ledighet på länge. Vad ska du göra idag? Tänker du. Njuta av nuet förmodligen. Du har ångest inombords, för du vet nånting som ingen annan vet, men snart vet alla. Men det är ingenting du vill tänka på idag. Nej, för du ska strax gå in och väcka ditt tonårsbarn med frukost på sängen. Du vet verkligen hur man ska lyckas få upp en trött och hormonfylld tonåring ur sängen.
Du är älskad, uppskattad och saknad.
Förlåtelse
En bitter person ägnar så mycket energi åt att tycka synd om sig själv och att tycka illa om personen som förorättat en att det är svårt att tänka på något annat. Livet och vardagen fylls lätt av självömkan och man är mer känslig för nya oförrätter framför allt från den som man är bitter på. Också för den som inte blir förlåten är bitterheten betungande. Att veta att man gjort någon så illa att denne inte kan förlåta en är smärtsamt. Förlåtelsen blir därför som en lättnad för båda parter.
Det är ett val man gör. Ibland känner man sig så kränkt och så sårad att man upplever det som att man inte kan förlåta. Hur många gånger har man inte hört det uttalas i filmer och tidningar att "mycket kan jag förlåta men inte det här". Vi tror inte på att det finns oförrätter som är så stora att man inte kan förlåta. Vi tror snarare att det handlar om att man inte vill förlåta. Tänk efter själv. Visst är det så att man ibland känner sig så djupt sårad och är så besviken på någon att man inte vill förlåta. Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också. Och visst har vi rätt att vara besvikna och ledsna.
Det är ju en helt naturlig följd av att man har blivit sårad. Men vi har däremot ingen rätt att binda människor vid sin skuld genom att inte förlåta dem. Det kan vara väldigt svårt att förlåta. Man kanske bestämmer sig för att förlåta och försöka glömma men känslorna av besvikelse finns fortfarande kvar och så tror man att man inte lyckats förlåta.
När man bestämmer sig för att förlåta så bestämmer man sig för att lägga det som hänt bakom sig och glömma det. Att glömma innebär inte att radera händelsen ur minnet för det är ju näst intill omöjligt. Med "glömma" menar vi att man väljer att inte dra upp händelsen igen. Man kastar det som hänt i "glömskans hav" och bestämmer sig för att inte fiska upp det igen.
Om man inte lär sig att förlåta utan låter oförrätter ligga och gnaga och gro och läggas på hög så utbrister man lätt i långa haranger, där man radar upp alla de gånger som någon gjort fel, vid minsta lilla snedsteg från denne. När man valt att förlåta måste man komma ihåg att oförrätterna kan finnas kvar i minnet och att de kan flyta upp till ytan när något nytt inträffar. Då måste man påminna sig själv om att det är glömt och förlåtet och bestämma sig igen för att inte föra det på tal. Det hela kanske låter lite konstigt.
Det finns situationer då känslor av vrede och besvikelse hänger kvar och då får man fråga sig varför. Kanske har man inte förlåtit helt och hållet. Vad vi syftar på när vi menar att oförrätter kanske dyker upp i minnet är inte sådana situationer då det är vrede och bitterhet som ger sig till känna, utan snarare små oförargliga påminnelser om det som hänt.
Ibland är det som om en röst i huvudet säger till en: "kommer du ihåg den där gången, och den där, och den där? Det var inte särskilt bra gjort minsann!". Det är i sådana stunder vi behöver påminna oss själva om att vi bestämt oss för att inte räkna oförrätterna. I glömskans hav råder fiskeförbud. Det gäller såklart också när det handlar om att förlåta sig själv.
Ofta klankar man ner på sig själv och påminner sig om hur dålig och oförbätterlig man är i stället för att bestämma sig för att förlåta och gå vidare. Det där med fiskeförbudet är dock inte helt enkelt och ensidigt. Det är gott att räkna alla nya oförrätter som om det var första gången det skedde. När man förlåter någon bör man se till att förlåta helt och hållet.
Man har inte förlåtit bara för att orden "du är förlåten" har uttalats. Det finns fortfarande en möjlighet att gå runt och tänka på oförrätten och hela tiden påminna sig om hur dåligt man mår och hur dum den andre varit. Från den stund du sagt att du förlåter bör du se till att hålla fast vid det också. Tillåt inte tankarna som håller dig kvar vid oförrätten. På samma sätt som du väljer att inte tala om glömda oförrätter så bör du bestämma dig för att inte tänka på dem. Förlåt totalt, i både ord och handling, i både vilja och hjärta. Ibland är det svårt att glömma, hur mycket man än vill.
The rings ;)
Har tyvärr inte haft möjlighet att lägga upp någon bild på våra fina ringar än, då min kamera är kaputt och det blir inte så bra bilder med mobilkameran :( Men imorgon får jag förhoppningsvis låna Js kamera så då kommer jag självfallet lägga upp bilder från den stora dagen ;)
Tidigare ikväll var vi hos svärföräldrarna och visade stolt upp våra vackra ringar. Vi åt god mat, ljuvlig efterrätt och en skål utbringades till vår ära :) Jag har verkligen de bästa svärföräldrarna man kan ha. De vill lära känna mig och de tycker om mig, och vi connectar så bra så det finns inte!! :D Varje gång vi är där, och går därifrån känner jag en sådan harmoni och ett lugn i kroppen. Det är svårt att förklara men det syns så tydligt på mig att jag blir harmonisk. Jag tycker det är jätteskönt, men jag tror G tycker det är ännu skönare då han är så glad att jag kommer så bra överens med hans föräldrar, och inte känner vemod för att träffa dem. För det har ju hänt att jag har känt i mina tidigare förhållanden när jag har träffat och umgåtts med mina respektives föräldrar.
Men hos fam. Vukoja känner jag mig mottagen och välkommen när som helst med öppna armar. Hur underbart som helst!! :D På söndag kommer de hit och hälsar på, det ska bli riktigt trevligt :) Gs pappa har varit här några gånger tidigare, men inte min kära svärmor. Så det ska bli extra trevligt, och jag har ju visat bilder på Lexus för henne och eftersom hon är överförtjust i katter så vet jag vem som kommer bli mest uppmärksammad ;)
Men det är vår lilla gråa hårboll värd, för han är det mysigaste och goaste vi har :)
Nu ska jag koka mig en kopp te och göra mig lite mackor, för inte nog med att det är frustrerande att försöka sova när man inte är så värst trött. Risken finns att det blir jobbigare när man är hungrig också ;)
Människans största tillgång är nog nyfikenhet
Skvaller, fakta, skitsnack, nyheter, kärt barn har många namn. Det finns många saker som är hemska och jobbiga här i världen, vissa saker är mer eller mindre som en fis i rymden. T.ex nyfikenhet som dagens första och enda inlägg ska handla om.
Jag har aldrig varit så förtjust av att
skvallra eller snacka skit om någon, det man inte vet har man inte ont av är mitt motto.
När jag skrev om den stora nyheten förra veckan innan förlovningen fick jag veta att min f.d bästa kompis hade läst min blogg, och frågat min bror om han visste vad det var för nyhet jag menade.
För det första förstår jag verkligen inte hur man kan ha mage till att ens fråga en sån sak bara sådär, när man inte ens kan fråga personen i fråga istället. För det andra, varför bryr man sig endast om att få veta en nyhet bara av ren nyfikenhet? Men när ens bästa kompis mamma har dött, ja då bryr man sig tydligen inte lika mycket.
Min rygg är ond!!
Så jag beslöt mig för att stanna hemma och vila ryggen, så jag slumrade självklart till en stund. Nu gör det om möjligt ännu mer ont!! Smärtan sitter runtom och i svanken. Det är som att nån har suttit eller sparkat mig där, det är den enda smärtjämförelsen jag kan komma med.
Det gör ont om jag så bara sitter, står/går eller ligger. Och jag överdriver verkligen inte, så här ont har jag inte haft sen jag bröt svanskotan :(
Jag vill så gärna att min älskling ska massera mig sen när han kommer hem från jobbet. Men jag tycker inte att det känns riktigt rättvist att jag som bara har legat hemma idag, och klagat över mitt ryggont ska få massage. När han har varit på jobbet och slitit som bara den.
Men fråga kan man ju alltid göra, eller hur? ;)
I miss you mami :(
But I miss you
There's no one to save me now
I'm standing on the edge
and still I wonder how
God I miss you.
I'm broken deep inside
Your face infront of me
My heart is open wide
God I miss you
I miss the time when you where here
Now I'm lost in darkest fear
and my end is getting near
God I miss you
I miss your soul I miss your eyes
You where where strong and free from lies
God I miss your lovely eyes
60 besökare!!
Men naturligtvis är det ju alltid kul med lite extra feedback, och den har märkts av extra mycket under den senaste tiden. Sen jag skrev om vår glada nyhet faktiskt. Både den unika besöksstatistiken och sidovisningarna ökade otroligt mycket den senaste veckan.
Men vilka är ni som är så nyfikna på min vardag? Idag har jag haft 60 besökare, varav tre unika kommentarer. Vore kul om ni kunde slänga in en kommentar då och då när ni ändå har vägarna förbi, det blir faktiskt dubbelt så roligt att blogga då ;)
Nu ska jag och min fästman lägga oss och kolla på film, och mysepyse som bara vi kan ;)
16/1-10
Den 16/1-10 är en dag som jag alltid kommer att minnas. Dagen då vi två blev ett. Det känns underbart att äntligen kunna få visa vår oslagbara kärlek till varandra även på ett symboliskt plan.
Jag är så lycklig att jag har träffat mitt livs kärlek och mannen som jag vill dela resten av mitt liv med. Det är precis så som det ska vara, och som var förr i tiden när man förlovade och gifte sig ungt. Precis så som jag alltid har drömt om!!
Igår var även min födelsedag. Fast det var en otroligt bra och trevlig dag så var det nånting som saknades, mamma så klart. Men jag är säker på att hon fanns vid min sida under hela dagen och var lycklig över att vi förlovade oss på min födelsedag. Hon hade älskat att ha Gogo som sin svärson, det vet jag. För han är verkligen hennes svärsonsideal ;)
När alla gäster hade åkt hem så började vi fira på en liten annan nivå ;) Det var ju nämligen utgång som stod på schemat härnäst.
Utgången var dock inte så rolig. Antingen börjar jag verkligen bli mer åren, eller så har jag bara växt i från Nöjesfabriken :P Det var så otroligt många "småbarn" som sprang runt och hade sig. Och jag kände direkt när jag kom innanför portarna att jag inte passar in
där längre.
Nästa gång det blir utgång så är det nog dags att prova på Tempel, det är nog mer i min smak skulle jag tro ;)
Happy birthday to me!! ;D
Jag har försökt sova i 2 timmar, men jag ligger bara och tänker på den goda och fina tårtan som står i kylen och väntar på att bli uppäten ;) Men gästerna kommer inte förrän kl. 16 så det är ju ett tag kvar innan jag får sätta tänderna i den, haha :P
Senare idag ska jag avslöja the big news här i bloggen, det ska bli väldigt spännande ;) Fast först ska vi självklart dela med oss av nyheten till min familj & släkt som kommer senare idag. Jag är så glad, så glad, så glad!!
Kunde inte fått en bättre present och jag är så lycklig så det är obeskrivligt!!
Uppdaterar senare under dagen, om tillfället finns dvs ;)
Too Many Thoughts In My Head
Det är många tankar så här dagarna innan och saknaden blir större och större. Jag tänker alltmer på hur och vad jag kunde ha gjort annorlunda för att mamma skulle fått lida mindre. Men det fanns inget som jag kunde gjort annorlunda.
Jag minns dagen innan hon dog som om det vore igår, jag kommer troligtvis aldrig glömma den heller. Jag kom till henne på sjukhuset ganska tidigt och jag började inse sanningen men försökte ändå förneka den - att slutet var nära. Jag fick en broschyr som heter "Vad händer innan döden?" eller något liknande av en sköterska. Den har kunnat framställts av personer som legat djupt medvetslösa och läkare. Jag tyckte att det var fjanterier och la den åt sidan för att istället ägna mina få timmar åt mamma.
Jag kammade hennes hår, pussade henne på pannan, höll hennes händer och pratade med henne. Till slut blev jag så frustrerad av situationen, att inte få något gehör eller svar så jag började bläddra i den "fjantiga" broschyren. Det var den mest nödvändiga och kloka broschyr jag någonsin läst. Den gav mig lite mer inblick på hur och vad mamma egentligen tänkte medans vi hoppades att hon slapp smärtorna med hjälp av morfinet.
Det stod även några rader om de vanligaste frågorna som människan brukar ställa sig själv när de ligger inför den ångestfyllda döden. T.ex Varför just jag? Vad kommer hända nu? Hur ska mina nära & kära klara sig? Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Etc.
Jag och mammas relation har alltid varit speciell, hon var inte bara min mamma. Hon var min bästa vän, förebild och själsfrände. Mitt allt helt enkelt. Det sista jag ville var att hon skulle få ännu mer ångest än vad hon fick redan under de s.k uppvaknanden emellanåt då morfinet började gå ur kroppen. Så jag började svara på dessa frågor så att hon skulle kunna koncentrera sig på att "släppa taget" och inte behöva ha ångest för att hon lämnade oss.
Var tredje timme var det dags att ge mamma en ny dos morfin, det märkets då det började gå ur kroppen dåmamma började gny och röra på sig, och dessutom rullade med ögonen och blicken. Det märktes att hon fylldes med ångest och panik. För varje gång hon vaknade till försökte jag att lugna henne, få henne att känna sig trygg och hyschade samt "vaggade" henne till sömns igen.
Sköterskorna stöttade mig och sa att jag var stark som orkade vara där och prata med henne. De tyckte att jag gjorde en enorm insats genom att bara vara där.
Dagen innan hon lämnade oss satt jag ensam hos henne i tre timmar. Jag pratade med henne, skrattade "med" henne och grät. Jag försökte göra det hela så normalt som möjligt, för jag visste att hon hörde allt jag sa, då hörseln är det sista som försvinner när man dör.
Efter tre timmar orkade jag inte mer, jag åkte hem några timmar och åkte tillbaka senare på kvällen för att ta avsked för alltid. Men då det var riktigt kritiskt på kvällen kände jag att varken kroppen eller psyket klarade av mer, så jag åkte hem igen och försökte äta och sova. Morgonen därpå somnade hon in.
Jag saknar henne så mycket så det är obeskrivligt. Det värker i hjärtat så mycket som jag saknar henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag gråter dock inte lika ofta, förutom nu när jag har skrivit hela detta inlägget.
Jag saknar att kunna prata med henne om allt. Hon förstod mig alltid så bra, dömde aldrig mina beslut eller val. Kunde jag inte sova visste jag att jag kunde väcka henne på natten för att ha vårt möte, som vi så fint kallade det. Hon uppskattade dessa s.k möten minst lika mycket som jag. Hon var den enda personen jag någonsin litade på till 100%, och när jag begick misstag fanns hon vid min sida och sa de värmande orden jag behövde höra.
Ja, jag kan fortsätta hur långt som helst med att försöka få någon annan att förstå, förutom jag och mamma vilket starkt band vi hade.
Jag har sagt det förut, men det blir aldrig en gång för mycket. Hade det inte varit för Gogo och Jelena, hade jag nog aldrig klarat mig så bra och orkat med vardagen så pass bra som jag gör och gjort de senaste månaderna.
Gogo är det bästa som har hänt mig och Jelena är den bästa vännen jag haft!! Tack för att ni finns, jag älskar er!!
