Tiden bara flyyyger i väg som vanligt och snart är det julafton. 12 dagar kvar bara :) För första gången på två år så längtar jag till och ser fram emot dessa juletider. Här hemma är det pyntat med stjärnor i fönstren, tomtar lite här och var och adventsljusstakar.
Svärfar frågade tom om jag har tänkt att göra om vårt hem till ett tomteland för att vi har så mycket tomtar. Jag tycker dock inte vi har så många uppe, det finns fler nere i förrådet men vi har tyvärr platsbrist :P

Dagarna innan jul så ska vi sätta upp granen och klä den. Känns ganska onödigt att ta upp den nu för det räcker med att Liam kommer vilja vara där och pilla på den HELA TIDEN när den väl kommit upp. Han förstår inte innebörden av nej och du får inte ännu, haha ;)

Idag har vi bakat lussebullar, burit ner massa julsaker till förådet (allt som vi tog upp förra helgen får ju som sagt inte plats, så G fick snällt bära ner det mesta igen), fikat och myst med Liams gudmor :)

Nu ligger mina killar och sover och det kommer inte dröja förrän jag också ska göra det. Men först har jag lite att göra innan det är dags :)

Eftersom snön inte har kommit ännu så ska jag ta tillfälle i akt och göra det lite extra fint hos mamma.

 

Idag var det alltså dags, för Liams första tandläkarbesök. Det gick så klart jättebra! Han satt och "flirtade" med tandhygienisten när vi pratade och hon sa flera gånger att han är jättego och charmig för han gör så roliga miner. Hon sa att vi måste ha roligt med honom med tanke på alla minerna och jag instämde! Han öppnade tom munnen när hon kollade på tänderna. Utan att bita henne eller protestera! ;) Vi pratade lite om hans matvanor, tandborstning samt om sötsaker och vår inställning till det.

Han fick en ny tandborste av henne men den kommer vi dock inte använda mer än till leksak för den var så ful och stor, haha! :P Eftersom han var så duktig så fick han 10 pixiböcker efteråt. När jag var liten älskade jag att läsa mina pixiböcker, för de var så små och charmiga. Hoppas även Liam kommer uppskatta dem när han blir äldre och kan bläddra i dem själv utan att i bita i dem ;)

Gaaah, jag har beslutångest! Okej, det är svårt att bestämma sig för kök i vanliga fall, men nu när vi ska köpa ett minikök till Liam så är det ju ännu svårare!

Vi velar fram och tillbaka mellan dessa två:

Jag gillar det första för att det känns mer naturligt och så har det en "häll-spis". Jag gillar även det blåa just för att det är blått och det kommer passa in i Liams rum så himla bra! Eftersom det blåa är färgglatt så känns det liksom mer barnvänligt och så självklart men ändå kan jag inte sluta vela. Får fortsätta jämföra för- & nackdelar helt enkelt ;)

Nybakta scones, te och apelsinmarmelad, nomnom!

Liam sover sen en timme tillbaka, somnade som en stock ganska fort ikväll. Skönt! G är på julbord med jobbet så det är lugnt och tyst här hemma och jag njuter till fullo! De som känner G vet att han är bra på att prata så det är ju bäst att passa på att vila öronen när han är borta ;)

Sitter och slösurfar och bara är :) Borde göra nånting att äta då jag inte ätit nånting idag, förutom lite tacos till frukost men förutom det har jag bara ätit massa godis och kakor, men det blir jag ju inte piggare av. Men jag tror ändå att jag väntar tills älsklingen ringer och är på väg hem så han kan köpa med mat från donken, det är mycket godare och enklare just ikväll.

Imorgon ska G jobba och så fyller Liams farmor år. Men L kommer hit och ska få äran att hjälpa mig och G att rensa i förrådet, haha! Det är på tiden att det ska rensas och vi måste få ordning på alla julsaker så då passar det inte bättre än dagen innan första advent. Vi har så himla mycket julsaker för jag har alltid haft som tradition att köpa något nytt varje år (sen jag var typ 10 år) så det är en hel del, plus att jag ärvde massor när mamma gick bort.

Men eftersom vårt förråd är smockat och vi verkligen behöver rensa så är det tyvärr dags att ta farväl av vissa saker. Men det vi inte ska ha kvar ska säljas så någon annan får nytta av det istället :)

Nu ska jag göra något som jag längtat efter hela dagen... Gå på toa i lugn och ro!

Tyst och lugnt, för första gången idag. Liam vaknade vid 3-tiden inatt och var superpigg, jag lyfte över honom till vår säng och verkligen tvingade honom att somna om vilket han också gjorde relativt snabbt. Vet inte varför han vaknar mellan 3-4 varje natt. Det slår aldrig fel! Eller jo, natten till igår fick vi äntligen efter 2-3 månader sova en hel natt. Snacka om att jag var utvilad igår! :)

Och så vaknade han 7.15 och var supergnällig hela morgonen så vi gick och la oss redan vid 8-tiden igen. Men det tog lång tid innan han lyckades komma till ro, för nu håller de på och byter fönster i vårt hus och det låter ju som bara den. Det känns som renoveringen aldrig blir klar! Efter många om och men lyckades han i alla fall somna, men sov bara en halvtimme och vägrade somna om. Så han har varit supergnällig hela dagen och ingenting har dugit. Bara mammas famn :)

Nu ligger han i alla fall och sover en välbehövlig nap och jag sitter och väntar på hans farmor som ska sitta barnvakt under tiden som jag är på ams. Fy sjutton vilken ångest jag har inför detta. Inte för att hon ska vara barnvakt utan för mötet. Men det kommer nog kännas bättre när jag har varit där och fått det ur världen.

När jag kommer hem har älsklingen förmodlingen redan kommit hem från jobbet så då ska vi mysa hela familjen och hämta nya krafter och energi tillsammans ♥

Idag var jag och älsklingen på Magnus Betnér, Sveriges snyggaste, roligaste och råaste komiker! :) Innan föreställningen började sa jag till G att jag måste försöka få en bild tillsammans med honom, sagt och gjort! Dock är min kära pojkvän tidernas sämsta fotograf så halva bilden är skitbra och klar - på Magnus. Den andra halvan är suddig och ful. Så jävla typiskt, haha! Men jag fick min bild i alla fall, det är väl huvudsaken ;)

När vi skulle ta bilden så var jag skitnervös!! När vi stod bredvid varandra och G skulle ta kortet så upptäckte jag att han var väldigt kort, vilket jag även sa till honom. "Jävlar vad kort du är!". Jaså? Svarade han och skrattade... Jag skämdes så fort jag kom på mig själv med vad jag sa.

Där stod jag med Sveriges snyggaste kille och slänger ur mig en sån sak.. Idiot :P

Idag var det dags för 1-årskontroll + vaccin, något som jag bävat inför men som gick bättre än förväntat! G kunde tyvärr inte komma i från jobbet så jag och Liam fick gå igenom sprut-eländet själva idag. Men det är tur att Liams älskade Apis (hans apa som han älskar mest av allt och som är med på alla Liams äventyr) finns!

Sköterskan och läkaren satte sprutorna i var sitt lår samtidigt, så det blev typ som ett stick kan man säga, vilket jag föredrar annars blir det två chockar i rad för lille snosen. Direkt sprutorna var tagna började han så klart skrika och han höll i Apis under hela tiden men glömde liksom bort honom pga sprutorna, så jag gav honom Apis igen och då slutade han gråta. Jag berömde honom hela tiden och tröstade honom, klädde på honom och så var vi klara!
Mammas duktiga kille! ♥

När vi kom hem var han öm i benen och ville väldigt ogärna gå och stödja sig på benen. Så han föredrog att krypa och att vi bar på honom ikväll. Men annars så har det inte märkts något annorlunda att han fått vaccin. Han somnade dock på mitt bröst runt 16-tiden när vi satt och kollade på tv, vilket annars aldrig händer, därav jag inte ville väcka honom (det gäller att ta vara på de få tillfällen som ges numera) så han kommer troligtvis vakna i natt och vilja leka i en timme eller två. Men det får gå an, för jag saknar honom nu när han ligger i sin säng och sover så gott :)

Nu har det även blivit dags för mig att sova också. Om jag ska orka underhålla vår lilla spjuver i natt så gör jag nog klokast i att gå och lägga mig nu ;)

Det är ett år sen som jag var höggravid, trött på min stora bleka mage och hade den värsta värken i hela kroppen som jag någonsin varit med om! Den senaste månaden har varit speciell och sentimental. På måndag fyller vår lille snos ett år!

Idag (12/11) är det exakt ett år sen allt startade... Sista besöket hos barnmorskan där havandeskapsförgiftningen bekräftades, 2.0 i protein, värk i hela kroppen pga vätska, havandeskapsförgiftningen och foglossningen. Jag var helt slut och kände verkligen att nu orkar jag inte mer! Under besöket hos barnmorskan bröt jag ihop och snyftade som ett litet barn som precis ramlat på cykeln och skrapat upp knät. Både G och barnmorskan tröstade mig.

Solveig, min barnmorska, var ett enormt stöd under hela min graviditet och det skulle visa sig att hon även skulle bli ett enormt stöd under förlossningen också...

När jag hade samlat mig lite från mitt lilla nervsammanbrott pratade vi lite om igångsättning osv då jag trots allt hade gått över 11 dagar. Solveig ringde till förlossningen (där hon även jobbade också) för att förvarna att jag skulle komma in för en ytterligare kontroll för min hsf. Då detta var en fredagseftermiddag och jag även hade gått över nästan två veckor så skulle jag med all sannolikhet bli inlagd, så jag blev ombedd om att gå hem och packa väskan för både mig och bebis.

Sagt och gjort så åkte vi till förlossningen på sjukhuset. Urinprov och blodprover togs och kunde ytterligare en gång fastställas att jag hade hsf. Så jag blev inlagd på avd. 14 och skulle eventuellt bli igångsatt under helgen om inget hände av sig självt. G fick följa med mig upp dit och jag var nervös inför vad som komma skulle.

Jag blev inskriven, blev runtvisad till "caféterian" och till min säng. Jag fick självklart dela rum med en annan kvinna, jobbigt!
G fick stanna kvar till klockan var 21, sen var det dags för honom att åka hem. Jag grät när han skulle gå, jag ville verkligen inte att han skulle åka!! Han ringde mig 5 minuter senare när han satt i bilen och båda grät ihop. Haha! Vadå känsliga? ;)

Kvinnan jag delade rum med låg och sov, jag kollade på tvn och försökte tänka på annat vilket inte var så lätt. Jag hade inte heller pengar på mobilen så jag kunde inte ringa eller smsa G eller någon annan. Så jag kände mig typ ensammast i hela världen :P

Klockan 22 kom en barnmorska in och presenterade sig, hon skulle jobba natten och var det nånting skulle jag bara ringa på henne. Absolut, svarade jag! Och så gick hon. G ringde och vi sa god natt.

Runt 23-tiden började jag få extremt ont i magen, panik #2 trodde jag först så jag gick på toa men det hjälpte inte. Jag gick tillbaka in till sängen och la mig för att försöka sova bort smärtan och obehaget jag började känna i magen, men det var lättare sagt än gjort. Efter två timmar började det göra mer och mer ont, typ som extrem magknip. Till slut så orkade jag inte pinas längre, jag låg ju ändå på ett sjukhus så varför inte "utnyttja" detta. Så jag ringde på klockan, barnmorskan kom och jag sa att jag hade väldigt ont i magen. Okej, vi ska ta ett CTG och kolla hur det är med bebisen osv sa hon.

Sagt och gjort. Efter 20 minuter med CTGn så visade den att jag hade sammandragningar och bebisen mådde tiptop. Hon kollade även om jag hade börjat öppna mig något, vilket jag hade (1-2 cm).

SHIT!! Tänkte jag, nu händer det något. Jag ville självklart ringa G och berätta att det var på gång men jag hade som sagt inga pengar på telefonen och barnmorskan sa att vi skulle avvakta lite innan jag skulle ringa min sambo. Jag fick morfinspruta mot smärtan så jag skulle kunna lyckas somna. Tog väl två minuter så var jag i drömmarnas land ;)

Morgonen därpå blev jag väckt av att dörren öppnades och de starka taklamporna. Det var dags att ta blodprover. Du skojar, tänkte jag. Klockan var 7.30 och jag var skittrött och hade inte ens vaknat till liv än och jag skulle ta prover. Jag trodde jag skulle svimma för jag brukar alltid se till att jag äter/ dricker något samtidigt som jag tar prover så jag inte ska svimma. Men det gick bra ändå. Jag började bli hungrig men jag fick inte äta något än för ronden skulle komma strax.

Under ronden så fick jag berätta om mina "magknip" som egentligen var sammandragningar och så kollade de hur mycket jag var öppen. Jag hade öppnat mig 1 cm till (3 cm). Efter ronden fick jag äntligen äta frukost, jag var verkligen jättehungrig men jag fick bara i mig en macka, lite fil och juice. Jag fick sällskap av kvinnan som jag delade rum med och vi pratade om varför hon låg på sjukhuset och min graviditet. Jag började även få ont i magen igen. Sen gick vi tillbaka till rummet och jag tog en liten nap, blev väckt av läkare + praktikant som skulle undersöka mig och de sa att jag skulle få bli nerskickad till förlossningen eftersom det verkar vara på gång.

G ringde mig och jag berättade att det var på gång och han skulle skynda sig.

Runt 11.30-tiden blev jag nerskickad till förlossningen. De ville att jag skulle ligga i sängen på väg ner men jag sa nej, jag är gravid men inte handikappad och värkarna började bli mer onda så det var skönare att gå.
Jag kom ner till förlossningen och fick träffa mina barnmorskor varav en var praktikant. De var helt underbara kvinnor båda två! Det togs hål på mina hinnor kl 12 och exakt i samma stund kom G inrusades på rummet. Timing! ;)

Jag blev dock lite besviken över att de tog hål på hinnorna då jag trodde att jag skulle slippa igångsättning då jag ändå hade värkar, men de ville ändå göra det för igångsättningen av denna typ var ändå positiv då min kropp ändå börjat visa tecken på att det var på gång.

Vattnet gick och det var nog bland det äckligaste jag varit med om! Det kändes varm och som jag kissade på mig. Jag blev även väldigt kissnödig och fick gå på toa flera gånger och varje gång jag reste mig ur sängen sa jag att det rinner. Jaa, det kommer det göra tills bebisen är ute fick jag till svar. Mmm, gött tänkte jag...

Byte av barnmorskor... Den nya jag fick var en gammal tant som jag tyckte då borde gått i pension för längesen. Idag tycker jag dock något helt annat ;) Hon var väldigt rak på sak, men väldigt omtänksam på ett sätt som jag inte kunde uppfatta just då. Jag sa till G att jag ville byta och jag sa det även till US men det blev aldrig av.

Timmarna gick och det var en hanterlig smärta, men inget hände där nere liksom. Jag som tyckte att jag skötte smärtan exemplariskt och tyckte livet var som en barnlek just då. De bestämde att jag skulle få värkstimulerande dropp, och då hände det grejer minsann! Jag fick testa lustgasen och den blev min bästa vän, men till slut började det kännas som att jag skulle gå av på mitten och jag sa att jag pallar fan inte mer. Då blev jag erbjuden eda men jag sa att jag vågar inte ta den för jag har hört att den gör ont att få. (I dagsläget skrattar jag åt min kommentar).

De skulle be narkosläkaren komma och under tiden grät jag av rädsla inför den förbannade, stora och dumma sprutan som var på väg. Jag hade målat upp den värsta tänkbara bilden av den så jag var ju livrädd! Mitt i allting gick G ut för att prata med min pappa som hade kommit förbi sjukhuset för han var orolig för mig. (Jag hade liksom inte tid att ringa och berätta allt för honom innan allt satte igång, och han hade försökt att ringa mig så han var VÄLDIGT orolig). När G kom tillbaka svor och skrek jag på honom att han ALDRIG mer får lämna mig, för jag hade ju SKITONT och han fattade inte det. Haha!

Jag sa att jag skulle få eda och att jag var livrädd, han höll min hand och sa att allt kommer gå bra. Under tiden vi väntade på narkosläkaren gick han i väg för att köpa något att äta. Han hade inte ätit sen frukost och nu var klockan runt 18. När han kom tillbaka hade narkosläkaren kommit och jag var om möjligt ännu mer livrädd.

Jag försökte prata på, andas mig igenom värkarna som fick mig att känna att jag med all sannolikhet skulle gå av på mitten och andades in lustgasen som fick agera mycket stöd under tiden bedövningen lades. Jag fick bedövningssprutan först (kände inte ett dugg), sen var det dags för den "STORA STYGGA SPRUTAN", kände så klart ingenting då heller. Jag tror det var mycket tack vare värkarna som gjorde att jag koncentrerade mig på dem och inte på sprutorna.

Narkosläkaren frågade hur det kändes och jag sa att det kändes myyyycket bättre och att hon hade gjort ett bra jobb. Hon tackade för sig och gick. Nu kunde jag äntligen vila ut...

Timmarna därefter är det väldigt suddigt, tyvärr och jag minns inte allt så specifikt.
Men runt 21-tiden började min barnmorska Solveig jobba. ÄNTLIGEN, sa jag när hon kom innanför dörren! Det var väldigt komiskt för vi visste att hon skulle jobba i helgen men det var ju inte alls säkert att just jag skulle få henne. Men det fick jag, sån tur! Vi pratade lite om hur jag mådde och hur det kändes, även hur jag hade upplevt de tidigare barnmorskorna.

Jag blev undersökt och jag hade öppnat mig sakta men säkert. Började dock må lite konstigt så jag fick ta tempen som visade 39 grader. Fick druvsocker, panodil, antibiotika och lite juice så jag skulle piggna till lite.

Tiden gick men det hände inte så mycket. Jag hade ont och värkar men jag kunde andas mig igenom dem och jag fick MYCKET beröm över mitt fina andningsarbete. Det är mycket tack vare alla panikattacker kan jag tänka mig, sa jag ;) Hela tiden frågade jag om det skulle bli kejsarsnitt eftersom jag inte hade öppnat mig på ett tag, men barnmorskan svarade att det kan ta lite tid ibland och att det ser bra ut hittills.

Men efter ett tag började kurvan se lite bekymrande ut. Bebisen mådde inte så bra och värkarbetet började avta trots värkstimulerande dropp. De tog prover från Liams huvud och det första provet visade inte så bra resultat. De tog ett nytt test 20 minuter senare och även det var dåligt. Så en läkare kallades in och hon undersökte mig (jag var öppen 8 cm) och beslutet om snitt togs 00.45. Det var min största rädsla under hela tiden så jag fick panik!! Jag skrek neeeeeeeeeej, jag grät och allt blev så panikartat. På med stödstrumpor, in med kateter, bort med stödkuddarna från benen, ut fort i korridoren, där vi mötte en annan narkosläkare som frågade om hur bedövningen hade tagit. Jag som var i chocktillstånd skämtade (som jag alltid gör pga panik och chock i chocktillstånd) och sa, om den har tagit? Haha, ja jag vet inte du. Hur ska det kännas? Han kollade på mig allvarligt och sa att Jessica, det är verkligen inte läge att skämta nu.

In på operation, fullt med främmande sköterskor, skulle byta säng UTAN hjälp när man inte ens kan gå själv, och det var inte det lättaste. Fick lägga mig till rätta, fick en infart på handen, massa medicin och lugnande, syrgas i näsan, de frågade om jag ville vara vaken, jag tittade på min barnmorska och frågade henne vad hon tyckte. (Ja, i detta stadiet var jag så panikslagen och chockad så jag visste inte ens vad jag hette). Jag frågade vad hon tyckte för att hon kände mig och visste mina rädslor och hon sa att jag för min egen skulle borde vara vaken. Jag sa att jag skulle vara vaken.

G fick snabbt byta om till sterila kläder. Jag fick ett skynke vid brösten och försökte samla mig men jag bara grät och grät. Av rädsla och chock... Narkosläkaren sa att han gav mig mer medicin, sköterskan på vänster sida om mig sa att hon gav mig mer medicin, G satt också på vänster sida om mig och hölll min hand. De hade nu börjat skära i mig fick jag höra, sen kände jag ett "skakande" och "ryckande" i magen. Sen kände jag såna jävla ilningar i bäckenet så jag skrek rakt ut. DET GÖR ONT, DET GÖR ONT!!! Narkosläkaren frågade om jag skulle sövas, barnmorskan frågade om jag kunde härda ut, ja men skynda er svarade jag!!

Jag började känna av paniken igen och kände mig så jävla kvävd och fast. Jag kunde inte röra min ben eller min underkropp heller för den delen. Jag ville bara att allt skulle vara över!! G försökte prata med mig, narkosläkaren försökte prata med mig likaså sköterskan. Men det enda jag kände var PANIK PANIK PANIK!! Men sen hörde jag ett sug, slurp och sen fick jag höra att bebisen var ute... Jag höll andan, jag vågade inte andas ut än. Sen hörde jag det, det första skriket. Så ljuvligt och så underbart. Jag kunde andas ut. Eftersom de sa att bebisen var ute så var jag inte säker på om det var en pojke eller ej, enligt RUL var det en pojke. Så jag frågade, vad är det för kön? Och så fick vi se... Det var en liten pojk! 

Liam föddes 01.09 den 14/11. Direkt när jag fick upp honom på bröstet så vände jag mig till G och sa, vi MÅSTE skaffa en till!

Den mest underbara, panikfyllda och chockartade dagen i mitt liv. Så många känslor och tankar i samma stund.
Tänk, att jag har lyckats skriva hela detta inlägget utan att behöva fuskkolla i förlossningsjournalen. Ett år har gått och jag minns det som om det vore igår, jag kommer aldrig glömma dagen då vår älskade son föddes! DU är mitt allt älskade Liam! <3

Två månader tog det innan Liam vågade släppa taget igen och började gå. Han tog ju sina första steg i september men har inte vågat gått på egen hand sen dess. Men idag gjorde han det och han var så glad och stolt när han gick mellan mig och G!! Vår lilla snutt, 11 månader gammal och går. Vi är mäkta stolta föräldrar till vår fina son!! :)

Ja, inläggen blir allt glesare och färre. Har nu efter många om och men bestämt mig för att sluta blogga. Tråkigt och tomt kommer det kännas då jag älskar att skriva. Men jag vill kunna skriva om mitt liv hur mycket som helst men jag vill ändå inte "outa" Liam och allt som har med honom att göra. Jag skulle kunna om jag ville, låta bli att skriva om honom men då har jag inget att skriva om för mitt liv kretsar ju kring honom :)

Kanske fortsätter jag nån gång i framtiden men i så fall kommer jag hålla bloggen lösenordskyddad :)

Dagarna bara springer i väg och jag försöker få ut så mycket av dem som möjligt, dvs hinna med så mycket som möjligt. Om 3 månader blir Liam ett år och då är det dags att skola in honom på dagis, eller ja efter nyår får det bli har vi bestämt oss för ;) Fast det känns som att dagarna bara går fortare och fortare så känns januari så avlägset.

För ett år sen vid denna tiden så låg han i min mage och vi längtade så efter att få träffa honom och ville inget annat att dagarna skulle gå och förlossningen skulle sätta i gång. Men klockan går liksom fortare nu när bebisen är utanför magen ;) Dock ser jag inte L som en bebis längre, utan en liten stor kille :)

I alla fall, mina mammadagar är slut men jag kommer vara hemma med L till januari. Snäll sambo! ;) Söker tvunget men motvilligt jobb, inget napp ännu. Önskar att jag hade mer dagar att ta ut så de skulle räcka till Ls inskolning på dagis, men man får ta det för vad det är.

Ja, vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, det suger att jag måste börja jobba. Att behöva lämna Liam på dagis (förskola heter det nu för tiden jag vet, men sak samma!) med främmande människor och deras uppsikt.

Hade jag haft råd hade jag anställt en nanny, that's for sure!